När det kommer ikapp

av

Är på en oändligt vacker plats. Långt från Bajenland. Långt från vänners trygghet.

Här är tyst.  Rofyllt. Varmt.

Jag visste att det skulle komma. När jag tillät mig. När det fanns tid. När lugnet la sig. Långt borta från hemstadens måsten och brus.

Känslorna ligger utanpå. Jag är trasig fast inte katastrofalt.  Farsan saknas mig. Och kanske är det först nu jag så sakteliga börjar förstå. Insikten om att han är borta.

Vi har suttit på balkongen på kvällarna och lyssnat på Sommar. Tycker att alla handlar om döden. Det berör mig på ett helt annat sätt nu. Det går rätt in i själen.

Och jag gråter. Går där på stranden längs vattenbrynet och trots allt det oändligt vackra så trillar tårar. Stilla. Lugna. Hjärtat värker.

Pappasjunk. Så kallar jag stunderna.  De kommer plötsligt.  De slår mig hårt ibland. Stundtals rullar de försiktigt dig på. Vemodigt.  Sorgsamt.

Jag förstår att det inte är farligt. Att det till och med är nödvändigt. Jag inser att jag nu har erfarenheter som kommer att göra mig klokare. Förmodligen bättre rustad för att stötta andra som sörjer och saknar.

Vi pratar mycket fina minnen.  Är ju här med min mamma å hennes väninna.  Som också kände farsan väl. Så vi skrattar också massor. Åt hans galna idéer och upptåg.  Åt barndomsminnen. Om saker han åstadkom. Och som jag på bästa möjliga sätt ska försöka både förvalta men än hellre föra vidare.

Men det är så ofattbart jävla tomt.

image

Kategori : Uncategorized