Kungahuset

Få saker gör mig arg. Tanken på vårt kungahus och personerna däri är dock en av de sakerna.

Jag besökte frisören i går. På grannstolen guppar en tjej, 30 nåt. Hennes kompis sitter bredvid. Guppar hon också. De bläddrar i den sköraste av skvallerblaskor, Hänt Extra.

– Åh, vad snygg hon är som gravid! Men vad har hänt med hennes kläder? Hon klär sig plötsligt så snyggt. Så trendigt.
– Ja, men med hennes budget så ska man vara snygg.
– Visst, men det är så härligt att se hur hon blomstrat upp. Nu är hon i klass med sin syster, Madeleine.
– Det är sant. Nu kan man faktiskt vara stolt över dem.

Mitt adrenalin är försenat till tåget och rusar genom min kropp för att hinna fram. Pulsen ökar och andningen tilltar. Vill ta den jävla traven med skvaller, vända mig om till tjejen, och dra den i huvudet på henne. I två huvuden. Nötter. Era nötter. Jag vill skrika:

– Att de äter er mat? Att de snor era pengar? Att de har ett apanage på 50 miljoner om året för att göra absolut ingenting? Att de bränner långt mer deg på den årliga Saint Tropezveckan än vad de flesta får ut som årslön? Att vi bidrar med en liten del av vår lön så att Silvia kan justera näsan? Att en av prinsessornas största bedrift är att gifta sig med en gymägare, den andra blåste bort både pengar och hjärna på Stureplan, medan kungen står för allt skit en man kan stå för? Är det  det vi ska vara stolta över?

Huvudtesen: monarki. Den yttersta legitimeringen och accepterandet av att det faktiska klassamhället lever vidare. Detta i samklang med påståendet att vi verkar i en demokrati. Det vill säga att vi värnar om varandra, om rättvisa, om tryckfrihet,  jämlikhet mellan könen, skydd av den enskildes friheter och rättigheter, om tankefrihet, om allas lika rätt i samhället. Allt detta lovar vi, medan vi samtidigt helt sonika ger mandat åt en handfull personer, vissa av dem helt utan märkvärdigare skills, rätten att vara förmer än oss andra.

Hur kan det vara möjligt att vi accepterar just den här orättvisan? Hur har den legitimerats?

Sverige. Landet där man inte sticker ut. Landet Jante. Landet där rättvisepatoset väger tyngre än sanningen många gånger. Landet med ett oskrivet tabu vad gäller lönediskussioner vänner sinsemellan. Landet där ungar knappt får belöning för något de är bra på eftersom risken föreligger att de sticker ut och läget därmed riskerar att bli orättvist. Landet där vi står i prydliga köer. Landet turlista: bostadslistor, dagislistor, remisslistor. Allt för att bevara rättvisans heder. Våga fan inte yppa dig om du inte räckt upp handen. Din tur kommer!

Ovanpå detta tar vi alltså ägandeskap av ett kungahus. En sfär befriad från krav på prestation. Ja, utom möjligtvis frivilligt volontärsarbete i Childhood eller invigning av en trädgård. I vilken annan sfär eller bransch är det möjligt? Att utan prestation, kompetens och rättvisetänk kunna existera och leverera i Sverige.

Det är inget annat än hysteriskt intresserant och idiotförklarande. Nu skäms jag.