En kärleksförklaring

Livet rullar på. Tar en smula märkliga vägar ibland. Saker man tog för givet försvinner.Men sommarvärme och blå himmel medför optimism och framtidstro.

Hela den här våren har varit omtumlande för mig. Ni vet ju, jag har ju ”ylat” om det i både tid och otid. Saker och ting är en smula ljusare på pappafronten. Han kämpar på och vi håller tummarna varje dag för att läkningen ska ta fart så att han slipper en ny amputation.

Men det är inte om honom det här inlägget ska handla. Det kommer inte heller att handla om Hammarby. Nä, det här inlägget handlar om kärleken till en brorsdotter.

Idag, denna nationaldag, hade jag äran att hänga med världens bästa Nora. Brorsans dotter är 15 månader och helt bedårande.

Vi susade ut till Munsö hon och jag. Ön där jag är barnfödd och där mina föräldrar fortfarande bor. Hanna och Peter, Noras föräldrar, fick en dag att göra annat på.

Hemma på ön slogs jag återigen över hur mycket glädje en sådan liten krabat kan sprida. Jag fascineras också storligen över hur starka känslor jag kan känna för den här lilla tösen.

Idag hittade hon min gamla monchichi. Den körde hon oförtrutet omkring på i brorsans gamla lära-gå-vagn. Inte för att hon behöver någon vagn för att gå, nej då, den koden knäckte hon för länge sen.

Över stock och sten körde hon. Hon pausade ibland genom att sträcka upp händerna mot farfar och be om att få sitta i knät och åka i hans sproilans permobil. Att se glädjen i farsans ögon när den där lintotten sträcker upp händerna och signalerar att hon vill upp, det är obetalbart.

På vägen tillbaka mot Skogås, där Nora bor, var jag övertygad om att hon skulle slockna. Men istället satt hon där med tindrande ögon. På radion spelades plötsligt ”Just idag är jag stark”. Tio minuter senare åkte vi förbi Nya Söderstadion. Nora tittade ut mot vänster. Och jag vet. Hon kommer att stå där med mig en dag. Hennes förtappade gårdarpappa kommer inte ha en chans. Farfar och jag kommer att se till att den där tösen hittar den rätta vägen.