Frustrationen, skadorna och orättvisan

I dagarna två har jag varit på en naturskön konferensanläggning med bästa kollegorna. Det nya läsåret kickade igång med fina arbetskamrater, kloka diskussioner, fantastisk mat och gott nattbubbel vid Mälarens strandkant.

Trots alla distraktioner fanns den närvarande. Bajenångesten.

Nåddes sent av beskedet om Castros skada. Satt där i solnedgången, omgiven av skratt och glam. Jag började gråta. Visserligen bara ett par stilla droppar men klumpen i magen växte sig löjligt stor.

Vad fan är det här för skitsäsong?

Jag kände en ofantligt stor lust att lägga mig på mage som en treåring framför plockgodiset på lokala affären när farsan sa nej till inköp. Ni vet, sparka i golvet och dunka nävarna såriga i kombination med ett sirenliknande avgrundsvrål.

Jag tycker det här är… skit. Jag tycker allt bara känns barnsligt orättvist.

Möter dessutom feltroende kollegor, som visserligen har vett nog att inte sparka på den som redan ligger, men som ändå berättar historier från Polenresa med gnaget och nöjdheten över sköna nyförvärv till de onda från Öfvre.

Jag vill också spela allsvenskan.

De här motgångarna äter mig. De tär och de smärtar. Självklart tänker jag fortsätta engagera mig. Sjunga, skriva, heja och hoppas.

Peppa, vråla, hoppa och klappa.

Det är dags att släcka lampan nu. Ladda om för en morgondag. Tänker drömma om en signatur av hjälten med stort K. Drömma är gratis. Drömma måste jag.

Hålla drömmen vid liv.

Kämpa Hammarby!

image