Mäktigt

Som den baby du är, misshandlar jag dig. Förlåt för det.
——————————————————————————————————

Det är ett liv utan begränsningar nu, igen. Det kanske alltid är så, men ännu mer just nu. Det är ett drev av kreativitet och engagemang som saknar motstycke.

När jag fick frågan om att ställa upp på nominering till Bajen Fans styrelse var jag märkbart tveksam. Tveksam till om jag var rätt person, om jag hade det som krävdes, om tiden fanns, om jag skulle kunna ge tillbaka och räcka till, till den förening jag bär i mitt hjärta. För jag ger alltid hundra. Och vi som ger hundra vet att det ofta frestar på. För att, vi har en ambitionsnivå som ofta är osund. Och som stundtals också kan kväva andra. Framförallt var jag tveksam till huruvida jag skulle orka eller inte.

I dag vet jag att jag inte hade en aning om vad jag gav mig in på. Inte en ynka löjlig susning. För den värld jag lever i nu är spritt språngande galen.

Men. Men. Men. Det jag får tillbaka är värt varje natt jag sitter framför datorn och jobbar. Varje diskussion i varje forum i varje sekund, är värt det. Det jag får tillbaka är så mycket mer än lite nattsömn. De människor och den kraft som styr oss. De nya vänner jag fått längs vägen. De nya perspektiv jag anammat. Den mer vida synen på föreningsdemokrati jag bär med mig. Den kreativitet som omger mig i form av människors driv, tankar och idéer. Det är vad allt handlar om. Och för varje ny bekantskap jag gör, för varje bajenmentor jag tvingar till mig ett möte med, för varje nytt projekt vi drar igång, så lär jag mig om livet, om andra och om mig själv.

Av andra. Lär jag mig mest.

Alla de hysteriska skrattanfall som inträffar ett par gånger i veckan på grund av diverse knasigheter i vårt led. De är unika. När vi drar igång en tävling på Bajen Fans facebooksida för att hitta ett nytt namn till vårt Tunnelevent. Alltså, namnen. Jag skrattade så jag grät. Det ena mer fyndigt än det andra. När vårt twitterkonto nås av meddelandet att vi överskridit tweetgränsen då vi satt och twittrade från HF:s medlemsmöte. Paniken, som sedan utmynnar i ett brukligt skrattanfall och en artikel på Tv24 gällande veckans mest populära twitterkonton. När allt bara går emot oss i styrelsen och vi ser det vansinniga i det, ofta klockan 3 på natten i en gemensam kaoschat som pågått i alldeles för många timmar. Där och då, när vi bara kan skratta åt det vrickade. När Klas i styrelsen klagar på oss andra att vi svarar fel i ett medlemsmailsformulär för att sekunden efter erkänna att han gjorde just detsamma. De där sakerna och stunderna gör allt värt.

När telefonen ringer för tolfte gången på en timme och folk bara vill prata Bajen och jag svamlar för jag vet inte längre vem jag pratar med, eller om vad. När jag får mjuka men tydliga tillsägelser av de andra i styrelsen att jag kör för fort framåt i en alldeles egen liten bil på en alldeles egen liten väg. När det levereras idé på idé från både styrelsemedlemmar och Bajen Fans-medlemmar. När jag ser att våra arbetsutskott är uppe i över 70 grönvita personer som bara vill framåt, och som ger av sig själva och sin energi. Det tar aldrig slut!

Engagemanget tar aldrig slut.

Att gå igenom eld och vatten under kort tid. Ett ekonomiskt haveri, en idiotisk defendsöderorttext, ett bombhot på vår arena, avskedet på Söderstadion, inträdet på Nya Söderstadion, skapandet av mediapolicy, framtagandet av en varumärkespolicey, medlemskvällar, tunnelevent, journalister som ringer klockan ett på natten, en nerklibbad portdörr, ett kaotiskt Hammarby Fotboll, konflikter, ett flertal depraverade polisinsatser, mediahantering till oändlighet, en säsongskortskampanj utan dess like, bortamatcher, uppbyggandet av arbetsutskott, en vansinnesjakt på ett webshopsavtal, en ungdomskampanj, debatter mitt i natten, två premiärmarscher, akutenbesök, åtskilliga bajenluncher, utvecklandet av ett informationsflöde, en städskrubbsskandal, propagandaarbeten, spontant ihopsatta arbetsgrupper som gett järnet under extrem press, polisnoteskandaler, forumkaos, en damfotbollsinsamling, oändligt många möten med supportrar, arenabolag, sektioner, krogar, bussbolag, poliser, stadsbyggnadskontor, styrelsemöten. Med mycket mer.

Och det som slår mig är att inget av detta skulle vara möjligt. Kraften skulle inte finnas. Tiden skulle inte finnas. Orken skulle inte finnas. Inte för mig, inte för flera andra heller tror jag. Om vi inte alla lyftes upp av varandra, och av den kraft som vi besitter. Mäktigt att få vara med.

Bajen.

IMG_3410