3 dagar kvar: ”Debatten är skev”

IMG_2677

Det är tre dagar kvar till premiären. Jag är helt dränkt av arbete. Har på riktigt en halv meter av nationella prov liggandes i mitt skåp. Vi har klarat av 3 av 5 ämnen. Hittills har barnen genomlidit 14 delprov. Bara fem kvar nu. Med tillhörande rättning.

I morgon har jag bestämt att jag ska gå till Årsta. Det är dags nu. Att ladda känslan av säsongsstart ordentligt. Jag längtar ju oerhört till måndag. Att då få starta helgen med en kaffe i solen, vänner och Hammarby känns perfekt.

Tre dagar kvar i en vecka som i supporterperspektiv varit väldigt tung. Den dödsmisshandel som skedde i Helsingborg har naturligtvis påverkat mitt väsen. Det är så otroligt sorgligt och hemskt.

De svallvågor av tyckanden som kommer efteråt har också påverkat mig. Många tyckanden är det. Jag känner igen mig i en del, men mycket känns främmande och exkluderande. Lite som skoldebatten. Det är otroligt många som tycker och uttalar sig om svensk skola, väldigt många av de har inte satt sin fot i skolan sedan de själva gick här. Men åsikter har de. Dessutom är det många som sitter i en maktposition som gör exakt så här. Det skrämmer mig.

Det känns obehagligt och fel att man istället inte väljer att lyssna på de som verkligen är insatta. De som står där på golvet och tar vardagsproblematiken. Som ser, som lyssnar, som försöker och som brinner. Jag ser stora paralleller mellan båda miljöerna. Man lyssnar dåligt på klubbar och supportrar, man lyssnar uselt på lärare och all annan skolpersonal.

Precis som den stora delen av oss supportrar fått göra i veckan har jag försvarat mig. Nä, inte försvarat våldet. Nä, inte förvarat misshandeln. Ni som läser det här förstår vad jag menar. Försvarat vår sammanhållning, det inkluderande, mångfalden och passionen.

I personalrummet togs debatten om AIKs Hata Göteborg-tisha. Jag kom på mig själv att säga att jag också skanderat ”hata Göteborg”. Den tystnaden som uppstod. Och förvånade ögon som inte alls fick ihop det.  Jag försökte förklara men insåg att min förklaring nog föll rätt platt. Jag fick inte alls till det. Det syntes på deras ansiktsuttryck att jag inte fått de att förstå.

Så idag läste jag en statusuppdatering som på ett mycket bättre sätt satte ord på hur jag tänker. Det är Mathias Bjunérs kloka ord. Jag fick hans tillstånd att publicera det här:

”Jag måste erkänna att jag sällan går på fotboll, någon gång per år kanske. Varken hatar eller älskar något lag tillräckligt mycket antar jag. Jag är en tävlingsmänniska, ibland en sådan där patetisk fjant som skriker rakt ut så det ekar i tennishallen och jag skäms lite efteråt. Jag blir arg för att jag hatar att förlora och samtidigt älskar att vinna. Det är den nervkittlande kontrasten mellan euforisk glädje och totalt nederlag jag går igång på. Ibland börjar jag helt sonika att hata. Jag hatar sporten, hallen, racket eller min motståndare som ibland råkar vara min bror eller en barndomsvän. Detta ger mig känslan av att ha ett psykologiskt övertag, jag tror mig känna ”no mercy” för den jag möter och jag sparar inte på krutet vid nästa smash vilket förhoppningsvis skakar min motståndare en aning. Huruvida mitt beteende är rätt eller fel, och om det verkligen ger mig några ”fördelar”, kan man såklart diskutera men det är helt klart en känsla som skapar passion för det jag utövar.

Ibland när jag går på fotboll och hör ”hata, hata, hata Göteborg” så förstår jag vad det handlar om. Jag känner ju igen mig. Det är ett spel och supportrarna ser sig som den tolfte spelaren och de gör, liksom jag, allt för att vinna. Det betyder inte att just det där ”arenahatet” är en motorväg utan avfarter till våldsamheter. Debatten är skev och fokuserar på helt fel saker. Hatet har lika många nyanser som färgfältet i Paint och det måste vi se, annars är vi i vanlig ordning tillbaka på den lata moralstigen igen där det plockas lika många politiska poäng som blåbär i en glesbeväxt barrskog. Hursomhelst, våldet må vara ett problem, ett samhällsproblem, men det är alltför komplext för att låta sig kokas ner till en enkel och mångfacetterad ingrediens som fotbollsrelaterat hat.”

Det är tre dagar kvar till vår premiär. Det säljs biljetter till hemmapremiären i ofantlig fart. Det finns en längtan, en väntan. Vi är redo att dra igång igen.

Det finns hårt arbete att göra, jag blundar absolut inte för det, men förringa för guds skull inte det arbete som redan görs. Generalisera inte in mig i facket våldsfixerad och farlig. Polarisera inte.

Tre dagar kvar. Jag längtar.