Lyckan vet inga gränser. Vi är tillbaka.

Vi är tillbaka.

Jag brukar säga ibland lite halvt på skämt, att jag vill radera år 2009, låtsas som att det aldrig existerat. Naturligtvis vill jag inte det, då även jobbiga saker i livet formar en till den man är. Men det var utan tvekan det värsta året i hela mitt liv. Med några få undantag så var allt skit. Året följdes av den ena jobbiga händelsen efter den andra, så som sjukdom, att min älskade hund dog, en smärtsam separation och jo, året avslutades med att Hammarby åkte ur allsvenskan.

För mig personligen har åren efter det varit en väg tillbaka på flera sätt. Olika små kamper som jag har tvingats föra. Och jag skulle nog vilja påstå att jag är tillbaka på flera sätt.

Och i går. I går gick en av drömmarna som jag burit på tillsammans med så oändligt många andra under fem år i uppfyllelse.

VI är tillbaka.

Lyckan vet inga gränser. På läktaren i går omgiven av så många jag älskar fick jag uppleva ögonblicket jag längtat efter.

Det hände. Vi är tillbaka. Vi ska spela allsvenskan 2015.

Några pratade om en fem år lång ökenvandring. För mig är det en passande beskrivning. Och kamp. För det har varit en lång jävla kamp på så många plan.

Precis som mina personliga kamper har gjort mig stark, har vår gemensamma kamp för att komma tillbaka till Allsvenskan gjort oss starka. Vi har trots sportsliga motgångar vuxit oss starkare, som kollektiv. Alla resor vi gjort tillsammans. Fysiskt och psykiskt. Genom smärta, hopp och krossade drömmar. Leråkrar och motorvägar.

Jag vill en dag som denna verkligen tacka alla. Tacka spelare, ledare, sportsliga ledningen, alla grupper och andra som lever för Bajen. Min familj, mina vänner och polare. Jag är så glad att få vara en del av det här som är Hammarby.

Jag trodde att jag hade gråtit färdigt i går. Men när jag gick till bussen i morse så ville tårarna inte sluta rinna. När jag kom till jobbet samlade jag mig och torkade tårarna ännu en gång innan jag klev in på kontoret. Men där möttes jag av så många grattis och kramar och ja, det verkar som att jag får tjura mig igenom den här dagen.

Med mantrat. VI ÄR TILLBAKA.