Smittar tårar?

Världen, med ett 7-årigt barn. En universumvärld.

När hon var mindre och yngre såg jag inte hur livet med henne skulle bli. Sällan såg jag särskilt långt fram. Urskiljde inga konturer av hur en vardag med henne skulle te sig. Jag såg inte att min och vår tillvaro nästintill helt skulle forma sig utifrån hennes behov och önskningar.

Mer och mer blir två världar en.

Jag ser hur jag mer och mer tar av ”min” tid för att ge till henne. Där flödar in fler saker och aktiviteter som kräver att jag aktiverar mig kring henne på ett sätt som tidigare inte var av samma karaktär. Och med det säger jag inte, för att förtydliga, att det inte är så det ska vara. Det är klart att det ska vara så, och det är roligt och det är ett äventyr. Jag noterar mest för mig själv att jag inte såg helheten framför mig. Kanske för att jag inte förväntade mig ett liv med barn.
Jag säger inte heller att jag inte tidigare aktiverat mig. Jag noterar mest för mig själv att det nu råder en mer omfattande värld med bestyr och diskussioner jag tidigare inte behövt reflektera över.

Det är tider som ska passas för simskola, middagar, träningar, skola kl 8.10 varje morgon – kom inte försent till första lektionen!

Det är föräldramöten, föräldraråd, träningsmöten eftersom jag är tränare för hennes friidrottsgrupp och då måste man ses och planera träningar. Det är datum att hålla reda på för skollov, lediga dagar, terminsavslut, terminsbörjan, utvecklingssamtal på skolan, avslutningar på idrotter, vernissage på skolan, översovning hos kompisar, översovning hos mormor, kalasinbjudningar som ska svaras på och, snälla mamma kan du lära mig att åka skidor?

Det är hennes kläder. Inte kläder som jag valt. Det är speciella kläder som ska inhandlas (som kräver samsyn och tid), gympapåsar som ska packas och packas upp, matsäck som ska styras upp, frukt som ska med till skolan varje dag, kakor som ska bakas till skolevent, planering med kompisar som ska följa med hem efter skolan eller vice versa, läxläsning, styr av luciakläder, inköp av kalaspresenter till alla de där kalasen hon är inbjuden till, pepp till vardagsläsning, struktur, rutiner. Det är luskamning.

Och alla diskussioner och frågor. Om allt och inget men alltid lika viktiga. Om att tuffkam heter tuppkam men att det absolut låter roligare med tuffkam så det är väl bara att fortsätta säga det. Att det finns ett hjärta på papper och ett hjärta i kroppen och att de har olika funktioner. Vad djur äter till frukost, om de äter frukost? Mamma, hur ser en ugglas hjärna ut? Vad som händer när man får blindtarmsinflammation och var rasisterna bor. Om vart man kommer när man dör och om änglar verkligen finns och vad då änglarna har på sig. Varför Sverige heter Sverige och vad ordet improvisation betyder. Det är diskussioner om mobbare, om hur man tar hand om andra, om hur en bra kompis är. Om vem som bestämmer och vem som vill bestämma och varför man vill bestämma. Är det verkligen roligt att vara chef över Sverige? Vill man inte hellre vara veterinär? Men då kan man väl inte äta kött om man är veterinär? Varför röker morfar när han vet att man kan bli sjuk och vart tar löven vägen på sommaren? Varför tog pappa lusmedel 10 gånger i sitt hår när han inte ens hade löss och man bara får ha medel i 1 gång? Varför blir man ledsen när någon man tycker om gör sig illa, smittar tårar?

Sånt.

Och i silo med allt det där som är livet med henne härjar en kärlek som är större än allt. Den gör kaos i luften, i varje hjärtslag och tusen gånger däremellan, i varje tickande klockslag och tusen gånger däremellan, och den gästar varje nytt hus vi inte visste fanns. Den går inte att förklara, för trots en ocean av ordrader så förblir ordrader just ordrader och en ocean förblir just en ocean, och inget av det där skulle ens till hälften kunna förklara ett skit av det jag menar.

Livet med henne är under konstant förändring. År för år, timme för timme. Jag är väldigt tacksam för det. Och för att ha henne nära mig.

IMG_0987