Semestersömnen

Tänk att tröttheten alltid kommer som ett brev på posten och att jag fortfarande blir lika förvånad varje gång.

I fredags gick jag hem från jobbet för att inleda sex veckors semester. Veckorna innan hade jag jobbat mer än vanligt. Vissa veckor uppemot 65-70 timmar i veckan. Bespara mig utbrändhetsteorier, även om de är av omtänksam art. Been there, done that. Jag har full kontroll över vad min hjärna är kapabel till, och vad den inte är kapabel till. Vad den mäktar med, och vad den inte mäktar med. Under en väldigt begränsad tidsperiod funkar det för mig att jobba mycket. Jag tackar mitt roliga och lärorika jobb för det, men framförallt mina härliga kollegor som ger energi och knip i magen orsakat av hysteriska skrattanfall. I övrigt jobbar vi i snitt i Sverige 1609 timmar/år. Det innebär 4 timmar/dag. Det är inte så värst mycket faktiskt.

Jag har två tunga deadlines om året på mitt jobb. En i juni och en i december. Då uppdaterar, utvecklar och producerar vi ett mastodontmaterial som sedan levereras vidare. Fyra veckor om året blir det tunga veckor. Men det gör också att jag kan vara ledig ett par dagar extra.

I alla fall. Pernilla och jag drog ihop ett skönt skevt gäng vänner som på fredagkvällen festade loss i en trevlig och stundtals högljudd hemmafest hos mig. I går drog jag runt söder med vänner hela dagen. Gjorde inget egentligen, mer än pimplade ljummet kaffe och lyssnade på fåglarna.

Och i dag. I dag kom tröttheten. Jag vaknade hyfsat pigg vid 7-snåret. Gick en kort promenad mot Gullmars. Inhandlade en kaffe och morgontjatade lite med personalen på Sjuelva. Gick hem. Med det fortfarande rykande kaffet på vardagsrumsbordet somnade jag som stock. Vaknade vid 12 av telefonen som ringde ivrigt och jävligt irriterat. Svarade. Fick en basketboll i Pride-färger. Somnade om. Vaknade för en stund sen, vid 17-rycket. Jag har alltså från i går kväll sovit ungefär 17 timmar.

Fantastiskt. Nu kan semestern börja. Utvilad och glad. Ser fram emot att ta med det märkliga barnet på äventyr.

IMG_7183