Lucka 12: Stolthet och identitet. Glädje och passion.
Jag med Gazas två mest lovande talanger, Tareq och Bashar.
Fotboll och Palestina.
Politik, önskan att bidra till att förändra samhället och världen, har varit viktigt för mig så länge jag kan minnas. Jag har aldrig helt hittat hem i något parti, utan arbetet utanför parlamentet har alltid passat mig bättre. Gärna med frågor som går över partigränser och helst genom handling i praktiken.
År 2001 fick jag för första gången möjligheten att resa till Palestina och Israel, en mycket omskakande resa på flera sätt. Jag blev tagen av orättvisorna, men framför allt över insikten att ockupationen pågår för att omvärlden tillåter den att göra det. Sedan dess har jag ägnat största delen av mitt politiska engagemang för ett fritt Palestina och en rättvis fred. Det har blivit många resor dit, och varje gång tar jag med mig berättelser som jag för vidare i tal och skrift. Att slå hål på myter och fördomar, är en viktig del i det.
Ibland har vi fördomar utan att veta om det. Jag hade nog det när jag åkte till Ramallah på Västbanken för att träffa det palestinska damlandslaget i fotboll. Om damer i västländerna spelar i motvind, vad ska då inte de palestinska damerna göra där samhället är mer konservativt på sina håll, tänkte jag. Men jag träffade ett gäng tjejer som brutit normer och vunnit folkets kärlek och respekt. På deras första hemmamatch var det 16 000 på läktarna. Spelarna är nu viktiga förebilder och symboler för kvinnors rättigheter.
Ayyat visar bild från damlandslagets första hemmamatch. (Foto: Anna Wester)
Det finns många exempel på när fotbollen, liksom annan idrott bidragit positivt till ett samhälle i stort och smått. I Palestina pratas det självklart mycket politik, så är det ju när ett folk lever i krig eller under ockupation. Men jag vågar nog påstå att det pratas lika mycket fotboll. Internationellt är det bara två lag som gäller, och det brukar inte dröja länge när man möter nya människor innan frågan kommer; Barcelona eller Real Madrid? De spanska lagens flaggor vajar överallt, från affärer i Östra Jerusalems bazar, från hustak och från fiskebåtar i Gaza. Palestinierna är ett fotbollstokigt folk och som över allt i världen drömmer unga människor om att bli nya Messi eller Ronaldo. Eller Zlatan Ibrahimovic.
Fotbollen innebär stolthet och identitet. Glädje och passion. Landslagen, både för herrar och damer betyder otroligt mycket för palestinierna. Det är ett område där Palestina, som medlem i FIFA behandlas som vilket annat land som helst.
Herrlandslaget har tvingats spela de flesta av sina hemmamatcher inför tomma läktare i andra länder. Spelare från Västbanken har inte tillåtits resa till Gaza och spelarna från Gaza har nekats utresa. Spelare från Gaza kan inte resa till Västbanken eller Jerusalem, palestinier från Västbanken kan inte resa till Jerusalem eller Gaza och inga palestinier från Västbanken och Gaza kan resa in i Israel. Det är också ett orosmoment att inte veta om spelarna skall få visum för att resa utomlands. Landslaget består därför även av palestinier från diasporan, bland annat från Chile, USA och Sverige.
En av mina mäktigaste fotbollsupplevelser var när jag fick tillfälle att se det palestinska herrlandslaget spela sin allra första match på palestinsk mark 2008. Det var en dröm som gick i uppfyllelse både hos spelare och supportrar, det var magi i luften. Magi och ett härligt kaos. Inga israeliska soldater syntes till den kvällen och människor var lyckliga och hade en känsla av frihet under 90 minuter. Matchen som slutade 1-1 spelades mot Jordanien inför över 17 000 åskådare. Det var ett stort ögonblick i Palestinas fotbollshistoria.
Palestina – Jordanien 1-1. Första matchen på palestinsk mark. (Foto: Anna Wester)
2013 var jag i Gaza och gjorde ett reportage om Palestinas äldsta fotbollsklubb, Gaza Sporting Club. Jag hängde på träningar, pratade med spelare och tränare. Det serverades te till spelarna och för alla som var där och kollade. Jag kände mig hemma, det var samma snack som på Årsta IP. Förväntningar inför nästa match, kritik och funderingar, extra span på talanger. I somras var jag tillbaka, efter det fruktansvärda kriget som lämnat hela Gaza i ruiner, som dödat och skadat tusentals och ristat in trauman för livet hos alla. Så mycket hopplöshet.
Men på sportklubben levde hoppet och drömmarna.
Materialaren med tekanna (Foto: Anna Wester)
