Derbyfeber

Det är något märkligt med timmarna innan ett derby. Det påverkar mig mer än jag egentligen vill erkänna. Jag blir rastlös, ofokuserad, småirriterad och tjurig. Inte direkt nån man vill hänga med.

Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan. Ena stunden tror jag att grabbarna kommer göra oss stolta. Kriga sig blodiga och chocka hemmalaget och i synnerhet de väldigt segersäkra hemmasupportrarna. Andra sekunden misstror jag och försöker ställa in mig på att hantera en överkörning.

Det är fasen märkligt hur mycket tid och energi dessa derbytankar och derbykänslor tar. Jag snurrar startelvor och tänkbara matchbilder. Jag fantiserar om ett tidigt ledningsmål för att sekunden senare se hur nån av de våra tar ett ogenomtänkt beslut som kostar oss ett onödigt baklängesmål. 

Jag är glad att det inte är arbetsdag i morgon. Dels för att undvika segerglada blåränder. Men också för att slippa jobbets gnagare. Men mest för att slippa förpesta omgivningen med min egen derbyågren. 

Jag är inte vidare värst sympatisk på derbydagar. Jag är korthuggen, stressad och med nerverna liggandes utanpå. I mitt yrke är det dåliga odds på att få en bra dag på jobbet om man kliver in med de förutsättningarna. Så, jag är jävligt nöjd med att derbyt spelas på en för mig ledig dag.

Resan ut till Solna är extra omständig för söderboendes denna gång. Södra Station håller stängt. Gratisbussar går från Gullmars. Jag som bor på Kungsholmen tänker ta bilen. Inte ställa mig i p-garaget. Nåt har man ju lärt sig från det där helveteshålet.

Matchinledningen blir enormt viktig i morgon. AIK kommer vara jävligt taggade. Det blir säkert rejäl intensitet direkt. Vi får inte slarva. Får. Inte. Slarva. Vi får inte ge dem något gratis. Vi måste vara fokuserade.

Jag lovar att göra allt jag kan från läktarplats. Jag lovar att komma hes tillbaka från påsklovet. Du också hoppas jag? 

Vi ses på läktaren!